Naket säljer. Eller?
Det som alla communites har gemensamt är att du har en presentation och mycket viktigt; En profilbild.
Bilden är just det som mitt experiment kretsat kring. Vi vet alla att bilden spelar roll. Alla vill ju se den de pratar med. På ett av mina communites där jag utförde experimentet så använde jag två olika bilder. Men på ingen av dem såg man hela mitt ansikte så man kunde avgöra hur jag såg ut.
Den bilden jag började med var den här.
En ganska avklädd men ändå snyggt tagen bild som inte alls ska menas vara utmanande. Med denna bilden hade jag runt 30 meddelande varje gång jag loggade in. Och majoriteten var meddelanden som komplimerade min kropp och likanande. Men även så var det människor som jag fann intresse i att tala med för att de verkade mer läsa min presentation och gillat mina intressen. Så då tänkte jag att jag skulle byta profilbild för att se skillnaden.
Bilden jag byter till är den här
Meddelandena minskade markant till antalet och nu har jag knappt några meddelanden alls. De som komplimerade min kropp var ganska logiskt att de försvann. Men vad hände med dem man kunde ha en intressant och givande konversation med. De försvann samtidigt.
Och det fick mig att undra. Hur stor vikt lägger vi på hur den andra parten ser ut egentligen. Blir en konversation bättre om den andra parten har killer legs? Eller om den har vackert hår eller leende?
KAnske behöver vi blunda för att finna.
För två år sen skulle jag dött.
En tanke som just flög in i min skalle är att idag är det exakt två år sedan jag var med om bilolyckan som gjorde att jag kunde förlorat min mamma och min syster, men även mitt eget liv. Det är läskigt när jag tänker på det. För det är så mycket som hade kunnat gå fel. Ibland känns det som att jag är väldigt otacksam att jag faktiskt lever idag. För den där aprilkvällen för två år sedan kunde blivit min död.
Jag kommer ihåg allting fram till olyckan så väl. Det var en tisdagskväll och jag hade precis avslutat min danslektion. Vi hade tränat på vår koregrafi till uppvisningen som de året var tema film/tv. Vi skulle vara Moulin Rouge och koregrafin var underbar. Jag längtade verkligen till uppvisningen. Efter min lektion så ringde min syster och mådde inte så bra. Så mamma och jag kör iväg till henne utanför kalmar där hon bor för att hämta henne. Klockan har hunnit bli åtta-nio och det är mörkt.
Vi sitter nu alla tre i bilen på väg hem. Mamma kör, jag sitter i passagerarsätet och min syster sitter i baksätet bakom mig. En liten bit kvar hem och vi blir hungriga. Så vi kör in på en bensinmack och köper varsin smörgås att äta i bilen. Åter i bilen och vi äter våra mackor. Jag kommer ihåg att jag klagade på att min macka var äcklig och var allmänt kinkig.
Klockan börjar bli sen och både min syster och jag somnar. Nästa ögonblick jag kommer ihåg är att jag vaknar upp i en sjukhussäng som de kör mig i på sjukhuset. Det är säkert 6 personer runt mig. Väluppfostrad som jag är formulerar jag mig:
"Ursäkta, vad gör jag här?"
"Du har krockat med en älg."
Jag får en flashback av att en älg går upp framför bilen och blir sedan medvetslös igen. Nästa ögonblick efter det jag kommer ihåg är när de syr mitt sår. En sjuksköterska håller mitt huvud, en annan håller min hand och en läkare syr.
Efter det har jag en minneslucka på 5 dygn pga den starka medicineringen av smärtstillande.
Konsekvenser av denna olycka? Jag får ett 20 cm långt sår av säkerhetsbältet som skurit in i min axel/hals, massa småsår på hela halsen av glassplitter och en spricka på en nackkota. Sprickan hade jag tur med. 2 mm till och jag hade varit förlamad från halsen och ner. Min syster råkade värre ut än mig. Hennes näsa klyvs på mitten och hon får ett jack i ögonbrynet vilket resulterar i en nervskada i ena sidan av huvudet. Mamma klarar sig bäst med bara blåmärken.
Det är det jag kommer ihåg av olyckan. Och idag är det två år sen. Det är ett
citat som jag aldrig kommer glömma. En mening som en person sa efter ha sett våran bil.
'De ska vara glada om de andas på väg till sjukhuset.'
Är alkohol en del av våra liv?
Det som skrämmer mig mycket är att alkohol är något som ska tillhöra våran vardag.
När man firar något ska man dricka ett glas champange. Ska grabbarna träffas så är det klart de ska ha varsin kall bira eller när tjejerna ska ha tjejkväll är det klart att de ska dricka lite vin och ha trevligt.
Många ser alkohol som en social grej. Att man träffas och dricker och har trevligt. Ska jag vara ärlig tycker jag att det bara är sorgligt. Har alla tappat den sociala förmågan att umgås och ha trevligt utan alkohol? Försvinner den när man börjar komma upp i tonåren?
Många har frågat mig varför jag ens valde att bli nykterist. Jag ger de alltid samma svar. Det finns inga fördelar med att dricka alkohol. Men jag blir lite arg faktiskt. För alla blir så chockade när jag säger att jag är nykterist. För alla räknar med att är man i min ålder så festar man och dricker sig full då och då. Sen kommer den där följdfrågan:
'Jaha, varför gjorde du det valet?'.
Ett bevis på att i dagens samhälle så räknar man med att alla dricker. För det är ju ingen som frågar :
aha, du dricker lite ibland och ibland blir du riktigt full. Hur kommer det sig du gjorde det valet?'
En annan fråga jag brukar få är om jag kommer börja dricka igen. För jag har ju druckit. Jag har fått en fylla. Så jag vet hur allt det där funkar. Men jag ska säga er att jag vet inte om jag kommer börja dricka. För just nu, ser jag inte att jag missar något. Jag har sett människor bete sig som svin på fyllan, jag har sett folk bli utnyttjade på fyllan och jag har hört om folk som har gjort saker mot sin vilja på fyllan. Jag förstår inte riktigt. Människan anses vara en interlligent varelse. Hur kommer det då sig att den gör samma idiotiska saker om igen?
Och nej. Jag klagar inte på människor som dricker. Det är deras val, deras liv. Jag har gjort mitt val, i mitt liv.
Det är jag jävligt nöjd över.
Just think about it.
Våga säga att du är grym.
Men varför är det då tabubelagt att uttrycka sin nöjdhet över sig själv och sina egenskaper?
Det har jag märkt att det är. För det är mer okej att klaga på sig själv och tycka att man är dålig än stå ut och säga "Fy fan vad grym jag är". Då är man helt plötsligt självgod. Vad hände med att man skulle vara nöjd över vem man är. Jag tycker det är intressant att se hur människor reagerar när man säger något positivt om en själv.
När folk brukar fråga vad jag är för en person så berättar jag om mig själv som alla andra människor brukar göra. Vad jag heter, vad jag tycker om att göra och sånt. Inga konstigheter med det. Men sen brukar jag alltid avsluta med att säga "Och så är jag fullkomligt grym i köket också". Just den meningen brukar få folk att nästan svimma av chock. Förvånade över att jag sa något positivt om mig själv. För inte ska man tycka att man själv är duktig. Eller ja, iallafall inte uttrycka det så att andra hör.
Sånt jävla bullshiet. Det är klart att man ska få uttrycka sig bra om sina egenskaper eller om sig själv. Det är ju just det alla må bra spalter i tidningar försöker få oss att göra. Men varför är det så satans tabubelagt då?
Kanske så ska man inte sticka ut för mycket. Det är kanske det som är problemet. För om man berättar för sina vänninor att man bakar världens godaste bullar, eller berättar för skolkompisarna att man minsann gjorde en så grym uppsats förra veckan, då sticker man ju lite ut ur gruppen. Och kanske får man den där stämpeln av att vara självgod av andra på grund av att de är avundsjuka. De kanske har stått i köket en hel dag och försöka göra bullar men det blev bara små kolklumpar.
Men jag tycker att man ska riskera att bli kallad självgod oftare. Jag tycker att man ska hitta de där små extra ordinära sakerna med en själv och stå upp för dem. Våga säga att man är grym. Våga vara bra.
och förresten,
Jag är riktigt grym i köket.
Saknar er alldeles för mycket
Får mig att tänka på andra människor jag saknar. Aj. Kommer bli en lång och tårfylld natt.
Jag antar att det är sant som de säger. Att man inte vet vad man har förrens det är borta.
Prestationsprinsessor.
Jag hoppas att majoriteten av Sveriges befolkning på ett eller annat sätt läser denna artikeln. För det är dags att människor börjar förstå, inte minst de såkallade prestationsprinssesorna, att det är inget fel att vara duktig. Det är absolut inget fel i att ha ambitioner. Det är faktiskt det som tar oss framåt i livet. Våra ambitioner.
Sen jag var liten har jag alltid varit mycket ambitiös med mitt skolarbete. Har alltid siktat högt. Ja, man kan säga att jag alltid har siktat högst. När jag blev äldre och började få betyg på mina arbeten då siktade jag ännu högre. Om det ens var möjligt. Ett godkänt var inte okej i min värld. Ett väl godkänt var väl helt okej, men det som egentligen bara fanns för mig var ett mycket väl godkänt. Jag har alltid fått höra att jag måste sänka mina krav. Att det är lugnt att få lägre betyg. Jag förstår inte riktigt hur man tänker då. Om jag kämpar för att få höga betyg och har det som en ambition, ska jag då lägga ner den och bara bli medelmåtta?
Vi borde uppmuntra varandra till att vara duktiga. Att prestera bra och utmana oss själva. Men det är få som finner motivationen till att verkligen prestera och sätta mål. För vad får vi ut av det? Vart är den positiva feedbacken till tjejer som anstränger sig. Vem puschar dem framåt så de orkar med sina duktiga prestationer?
Varför är det inte okej att ha höga mål? Är det inte okej att utmana sig själv för att utvecklas? Måste man nöja sig med att vara medelmåtta när man vill vara bäst?
Jag antar att jag är en av de mytomspunna prestationsprinsessorna.
Artikeln kan ni läsa HÄR.
Kan man såra någon med lögner de inte vet om?
Jag är en snäll person. En person som försöker få folk glada och på bra humör även om jag inte känner dem. Därför har jag även jättesvårt för att säga nej. För jag vill verkligen inte göra någon besviken. På så sätt så gör jag mig själv besviken. Eftersom jag inte kan säga nej hamnar jag i situationer jag inte vill vara i. Situationer som i vissa fall skadar min självkänsla mer än vad jag tror.
Men egentligen så skadar jag de personer jag inte kan säga nej till mest. För de är ju ovetande om att jag egentligen inte vill komma över, åka på den där festivalen eller gå på den där bion. De tror ju faktiskt att jag helt uppriktigt har sagt ja för att jag vill. Personer som ibland i efterhand får veta att jag inte kan säga nej. Som såras av att jag inte kan säga nej.
Några av mina vänner vet om att jag har svårt att säga nej. De blir lidande av att de vet inte om jag verkligen vill vara med dem eller om jag bara säger det för att vara snäll. De måste fråga mig en extra gång om jag verkligen vill. Men det värsta av allt är att jag har blivit bra på att ljuga. Jag kan säga att jag vill, eller att jag verkligen mår bra. Även om det är det sista jag vill och jag mår helt kasst. Det blir enklare så. Jag slipper frågor.
Men den frågan jag ställer mig ikväll är:
Kan man såra någon med lögner de inte vet om?
Vem blir du utan allt?
Det finns många saker som jag inte tycker om och saker som jag stör mig på. Som otrohet, miljöförstöring, sjukvården och så vidare. Men det är inte det som jag kom och tänka på idag. Saken som jag stör mig på idag, det är människor som tror att de är bättre än alla andra.
Det är en sak som jag vet att många stör sig på och det är ju självklart. Ett tappert försök med att förklara varför man stör sig på det är ju att komma men den gamla klyschan att "alla är lika mycket värda". Men helt ärligt, hur många av oss tror faktiskt på det. Jag känner många människor som tror att man blir en bättre person om man har mycket pengar, är snygg, har en flashig bil eller bor i en speciell stad. Som om det skulle ändra ens värde som människa.
Ni som läser min blogg konernuenligt vet att jag har precis flyttat tillbaka till Småland efter lite drygt ett halvår i vår huvudstad. Jag själv trodde inte att det skulle förändra mig att flytta från en liten byhåla upp till storstan. Men jag märkte hur annorlunda jag blev. Jag trodde genast att jag var lite bättre och lite finare än dem som bor här där jag kommer ifrån. Storstaden började sätta sina spår på mig och jag började mer och mer trashtalka mina gamla klasskompisar. Det ansåg jag att jag hade rätt till. För jag bodde ju i huvudstaden nu och de hade inte kommit någonstans utan bodde kvar nere i hålan. Jag var mer lyckad än dem. Jag var bättre än dem. Jag hade blivit någon som jag inte ville bli.
Det var en stor bidragande orsak till varför jag valde att flytta hem igen. Jag vill inte vara den dryga människan som trodde att jag var bättre för jag bodde i en större stad. Det är skrämmande hur mycket man kan förändras.
Vad som är ännu mer skrämmande är att i många fall märker man inte det själv. Ibland så märker man det, men man märker det alldeles för sent. Så pass sent att man redan glömt vem man var och vilka som betydde mycket för en. Och då är det inte mycket som kan rädda det.
Love & Courage
Jag vet inte vad jag ska säga mer än att jag saknar honom.
Alldeles fö mycket.
Fuck it.
Är det håret som gör kvinnan?
Nu när jag har klippt mig riktigt, riktigt kort så känner jag mig mindre femenin. Som om jag hade klippt av mig min kvinnlighet. Är jag hjärntvättad av samhället och media att kvinnlighet är långt hår eller är det bara så att kort och gott att kvinnlighet utstrålas av ett långt hår? Ett alternativ kan vara att vi "skiljer" på könen genom att vi tycker att män och killar ska ha kort hår, eller ja relativt kort. Och att kvinnor och flickor har långt hår.
Jag ha dubbelmoral om jag nu skulle börja predika om att kort hår är minst lika kvinnligt som långt hår. För det tycker jag inte. Men varför gör vi det egentligen. Det finns män som ibland har längre hår än sina kvinnor och dem kallar vi inte för femenina. Men en kvinna blir genast mer maskulin ifall hon skulle klippa kort hår och ha kortare än sin man.
Men hur är det med er? Tycker ni långt hår mer kvinnligt än kort?
Tankar som flugit genom mitt huvud idag.
"Kan man tjuvkoppla en dvd-spelare?"
"Jag kanske kan finansiera min bil genom att sälja mina skor"
"Jag borde köpa mer skor"
"Undrar hur katten skulle se ut om jag rakade en mohikan på den?"
"Jag dejtar för lite, borde göra det mer"
"Om jag lägger mig och sover kanske mamma är snäll nog att städa hela övervåningen"
Jag tänker de mest idiotiska tankarna ibland
Växte jag upp när jag blev brunett?
Sedan färgade jag mitt hår brunt och folk slutade vända sig om på stan. Så min syster hade rätt. Beroende på vad du har för hårfärg så får du olika mycket uppmärksamhet. Sjukt eller hur?
Det är inte bara uppmärksamheten som ändrades när jag bytte hårfärg. Folks sätt att bemöta mig har blivit mycket mer annorlunda. Jag blir tagen mycket mer seriöst och mer vuxet. Växte jag upp när jag valde att inte vara blondin längre?
Jag hade en klasskompis i grundskolan som brukade refera mig som "beviset att det finns smarta blondiner". Vilket är lite tragiskt. För jag tror att vårt samhälle har blivit hjärntvättade av blondinskämt, ultrablonderade hjärndöda fjortisar och blåsta bimbos. Vi har satt en stämpel på blondiner som dumma, lättfotade varelser. Och jag ska inte leka fin i kanten och säga att jag inte tycker det. För det gör jag. Flera gånger har jag kommit på mig själv att ha förutfattade meningar om andra tjejer. För det är ju just dem vi syftar på. Blonda tjejer. För det är ju inte precis så att vi har fördomar mot blonda killar. Inte i lika stor utsträckning som mot tjejer.
Men jag kan med 98 % säkerhet säga att majoriteten av de blondiner vi anser som dumma bara spelar. För det är något som ska följa med hårfärgen. Ett tragiskt faktum. Vårt samhälle är hjärntvättat. Vår genaration är hjärntvättad. Jag själv är hjärntvättad.
Det var kanske därför jag bytte hårfärg? Att jag undermedvetet var trött på att klassas som dum blondin. Eller så var det bara för att jag förstörde mitt hår i strävan efter att vara blondast.
Once upon a time I was falling in love, now I'm only falling apart.
Slut på lekar nu. Jag skulle inte ha litat på dig från första början. Det bevisade du redan i somras.
Du är nu raderad.
En tragisk del av att växa upp.
En del av att växa upp kanske. Lära sig att man ändras. Men jag tror att det mest beror på att man nu som tonåring, eller ja om man är i min ålder, så vill man hitta vem man själv är. Och vilka egenskaper den personer har. I den sökningen så måste man göra vissa uppoffringar. Däribland så måste man offra relationer. Man gör det omedvetet. Människor som var de sista man ville mista, är de första som försvinner.
Men enligt mig så kommer man på ett eller annat sätt tillbaka till varandra om det verkligen var äkta vänskap. Hur annorlunda man än har blivit och hur länge sen det än var man var som närmast. Någonstans så tappar man aldrig det speciella bandet som håller ihop. Det är de människor man har i flera år efter man vet är äkta.
En tragisk del av att växa upp. Läskigt hur mycket som kan ändras. Men tyvärr är det bara att acceptera. Något annat kan vi inte göra.
Ett ungt hjärta längtar bort.
Det känns fel att vara här nu. Som om jag vore på fel plats. Vid fel tidpunkt. För här är det ingen som orkar eller förstår just nu. Jag längtar bort. Skolan känns mindre och mindre intressant. Känner för att bara dra någonstans. Kanske resa bort. Se livet med andra ögon. Från en annan plats och perspektiv.
Jag försöker hitta skäl till att stanna kvar och orka kämpa vidare. Skäl till att stanna kvar och vara en duktig flicka. Men jag längtar härifrån. Bort.
Kanske till dig.
Är det okej att erkänna man är trasig?
Jag är så trött på allting nu. Tar det någonsin slut?
Dags att vara tonåring?
Jag fyller 17 år om några månader. På väg att växa upp och på väg att bli vuxen. Men var jag någonsin tonåring?
Klart jag har varit själva åldern. Men jag tror aldrig jag har varit personligheten alla säger att tonåringar är.
Jag har aldrig rökt eller knullat runt. Inte heller har fester och alkohol varit något för mig. Att bryta regler har varit omöjligt för mig. Jag har blivit för väluppfostrad för att fucka ur så mycket. Jag har sett tjejer och killar stå och spy i buskar och ramlat omkring på stan. Jag har tröstat vänner som har legat med den där snygga killen och sedan blivit dumpad. Jag har sett människor som verkar lyckliga
Ibland saknar jag det. Eller ja, jag kan ju inte sakna något jag aldrig har varit. Men jag längtar efter det. Jag längtar efter att vara helt hjärndöd ibland. Inte tänka på konsekvenser och bara göra saker jag inte borde. Det har jag sagt många gånger i bloggen de senaste månaderna känner jag. 'Göra saker jag inte borde'
Mina föräldrar och min mormor, ja de flesta vuxna släktningarna jag har, de tycker att jag är ett lyckat barn. Ett bra barn som håller sig borta från dåliga saker. När jag tänker efter är det nog de flesta i min närhet som tycker att det är bra att jag har varit som jag varit. För att många tycker att jag är bräcklig. Att jag skulle gå sönder ifall jag skulle göra något farligt. Men är det inte en del av livet? Att göra misstag och lära sig av dem.
Ibland tror jag att jag är för klok för mitt eget bästa. Att jag kanske kunde lärt mig mer om jag hade haft modet att bryta reglerna lite. Inte vara den fina flickan som inte gör fel. Men jag tycker om att hålla mig till reglerna. Det är säkert. Det flesta skulle nog uppfatta mig som tråkig.
Som är nykterist, inte röker och föredrar en välskriven diktsamling än en hemmafest när man tömmer föräldrarnas barskåp och alla strular runt med alla.
Kanske har jag tur som är tråkigt. Jag har besparat mig många söndagsmorgonar utan baksmälla. Utan ångest över ha minneslucka vad jag gjorde kvällen innan. Det är jag nöjd över. Stolt över till och med.
Apprenez ceci: Un cœur de jeune fille n'est pas jouer.
Décidez de la façon dont vous le souhaitez
et arrêter de jouer avec moi et mon coeur
J'ai fait un rêve
Jag drömmer om att sitta i Paris, i en egen lägenhet, och skriva poesi. Skriva poesi vid ett gammalt träskrivbord på en gammal skrivmaskin. En lägenhet målad i ljusa färger. En katt som sover och ligger och spinner i fotöljen i vardagsrummet. Vi lever på kärlek och poesi om livet. Livet som ensam människa i Paris. För jag drömmer om att leva ensam. Ensam med min katt.
Det är hit jag brukar fly när min vardag kväver mig.
Men det är väl därför vi har drömmar. För att kunna fly vardagen. Antar att det är därför vi är så barnsligt förtjusta i såpor och filmer. För det är de liven de skildrar som vi vill ha. För våra egna saknar alltid något. Något som skulle förbättra våra liv. Iallafall enligt oss själva. Människan blir nog aldrig nöjd. Vi blir aldrig tillräckligt snygga, tillräckligt framgångsrika eller tillräckligt lyckliga. Men människan är också väldigt lat. Det kanske är värre med latheten i Sverige än någon annanstans. Det kanske är därför vi har kommit på det där lilla ordet lagom.
Ett ord som enbart vi svenskar har. Vad definerar vi som lagom då? Det kanske därför ordet är så bra. För det går inte definera. Alla har sin egen syn på vad som är lagom. Därmed behöver man inte kämpa för att vara tillräckliga. För så länge man är lagom, så är det flesta nöjda.
Personligen hatar jag ordet lagom. Just för att det inte går att definera. Som poet gillar jag att veta vad ord betyder. Veta vad de har för mening. Ord som lagom, som inte går att definera, de skrämmer mig. Ska inte skylla på att jag gillar att veta vad ord betyder. För det är inte hela sanningen. Jag är ett planeringsfreak. Jag måste veta när, var, varför, hur och vad jag ska göra saker för att vara nöjd. Kanske därför jag alltid varit 'mamman' i mitt kompisgäng. Jag som alltid håller reda på när vi ska vart och så vidare. För jag är inte bara ett planeringsfreak. Jag är ett kontrollfreak också. Att sammarbeta är nästintill omöjligt för mig. För allting måste göras på mitt sätt och vara perfekt. Kanske därför jag har så svårt för människor. För att jag vill ha allting korrekt och måste veta allting i förväg. Eller det kanske är tvärtom. Att det är inte jag som har svårt för människor, utan det är människor som har svårt för mig.
Kanske också därför jag tycker om mina drömmar. För där kan jag kontrollera allting och ingenting går fel. För när jag är där i Paris med min katt, så kan jag för ett ögonblick känna lite lugn. Lite harmoni. Lite lycka.
