Man ska vara nöjd med sig själv. Självklart, och det står ju i alla tidningar också. Så det måste ju vara så.
Men varför är det då tabubelagt att uttrycka sin nöjdhet över sig själv och sina egenskaper?

Det har jag märkt att det är. För det är mer okej att klaga på sig själv och tycka att man är dålig än stå ut och säga "Fy fan vad grym jag är". Då är man helt plötsligt självgod. Vad hände med att man skulle vara nöjd över vem man är. Jag tycker det är intressant att se hur människor reagerar när man säger något positivt om en själv.
När folk brukar fråga vad jag är för en person så berättar jag om mig själv som alla andra människor brukar göra. Vad jag heter, vad jag tycker om att göra och sånt. Inga konstigheter med det. Men sen brukar jag alltid avsluta med att säga "Och så är jag fullkomligt grym i köket också". Just den meningen brukar få folk att nästan svimma av chock. Förvånade över att jag sa något positivt om mig själv.  För inte ska man tycka att man själv är duktig. Eller ja, iallafall inte uttrycka det så att andra hör.

Sånt jävla bullshiet. Det är klart att man ska få uttrycka sig bra om sina egenskaper eller om sig själv. Det är ju just det alla må bra spalter i tidningar försöker få oss att göra. Men varför är det så satans tabubelagt då?
Kanske så ska man inte sticka ut för mycket. Det är kanske det som är problemet. För om man berättar för sina vänninor att man bakar världens godaste bullar, eller berättar för skolkompisarna att man minsann gjorde en så grym uppsats förra veckan, då sticker man ju lite ut ur gruppen. Och kanske får man den där stämpeln av att vara självgod av andra på grund av att de är avundsjuka. De kanske har stått i köket en hel dag och försöka göra bullar men det blev bara små kolklumpar.

Men jag tycker att man ska riskera att bli kallad självgod oftare. Jag tycker att man ska hitta de där små extra ordinära sakerna med en själv och stå upp för dem. Våga säga att man är grym. Våga vara bra.

och förresten,

Jag är riktigt grym i köket.