Hon försöker dölja sina sorgsna ögon
för världen genom att blunda.

Långt där bakom allt smink, löshår och
skyhöga klackar.

 Långt bakom de höga skratten,
de glamourösa festerna och vackra människorna.

Dolt bakom det känslolösa sexet med främlingar
och de tomma vinglasen i skåpen.

Där är hon fortfarande den lilla flickan
som inte fick den my little pony som
hon önskade sig.

Sitter och lyssnar på ljudet av regn på RainyMood  samtidigt som jag sitter och läser i min diktsamling av Bruno K. Öijer som jag fick av mamma i julas. Älskar hans absurda och ibland perversa sätt att skriva. Poesi som många inte fattar någonting av. Ännu mindre förstår det vackra i. Jag struntar i det faktsikt. Jag tycker det är bland det vackraste jag har läst. Även om jag är lite språkhitler och tycker att man ska skriva med sig, de och dem så förlåter jag honom. För det är så vackert. Tänkte ge er en dikt med honom och så får ni själva bedömma vad ni tycker.

Flickan

Värmen
lukten av avgaser
och matrester
tränger in från gatan
och hon håller armarna över täcket
stäcker ut dom rakt framför sej
och morgonljuset kommer åt
trär på henne ett tunt linne
genom tyget syns
fläckarna i hennes hud
avlånga ärr
från män med plånböcker
män som stigit av i hettan
ute på flygplatsen
och redan tänkt ut i vilka ställningar
dom ska vittja henne på liv
redan i tankarna kastat
sina krokar och drag genom hennes kropp
och kunna slappna av igen
ägnat sig åt något annat
öppnat en tidning
känt ett stort lugn inom sig.

Du ligger en meter ifrån mig

Men jag kan inte nå dig.

Min blick vandrar på din

Kropp som mina händer

Vill smeka.

Du sover

Och det kanske är

Bäst att du inte ser mig.

För ett brustet hjärtas tårar

Vill ingen se.

Du förstår inte att detta är farväl.

Vi kommer dö inatt

Och när morgonen kommer

Har vi blivit

Du och jag.

Med en blick som avslöjar en flaska rödvin
och händer som söker efter närhet,
kom du hem till mig inatt.
Bad om förlåtelse för ord du slängde som
käftsmällar och
ursäktade dig för fraser du aldrig sa.

Du tog min hand i din och sa
du var bara min inatt.

Men vems är du alla de andra
nätterna i år?

Jag lärde mig aldrig hans namn, och jag bara fortsatte kalla honom för Baby.

Väskan stod i hallen,
och jag visste
vad jag hade att vänta.

Vi låg i sängen
och jag höll om
dig så som om jag
hade kunde hindra
dig från att lämna
vårat lilla paradis
bland skrynkliga lakan
och naken hud.

Det här skulle
vara sista gången
jag skulle få känna
din orakade haka
mot min kind.
Aldrig mer skulle
jag få se dig le
när du ser mig
vakna.

Jag blundade hårt
och försökte förlänga
denna stunden.
Bara så den blev lite längre.

Bara så den varade för evigt

Jag trodde verkligen att jag

skulle kunna rädda dig,

och tro mig, jag försökte verkligen.



Men dina ensamma ögon förblev

lika ensamma.

Och ditt leende som brukade värma

mig på vinterkvällarna, svalnade.



Tysnaden skriker så hjärtskärnade

sen ditt skratt tystnade.



Men jag antar att det är svårt

att rädda någon om man inte

vet vad man räddar dem från

Ibland undrar jag
om det var mitt
fel att du gick
itu.

Jag kanske kunde
hållt dig hårdare,
så du inte gått
i så många bitar.

Jag kunde kanske ha
kysst dig,
så att du blev lika
levande som du var.



Jag kanske inte borde
vänt om och gått,
när ditt blödande
hjärta låg i mina
händer.

Hon är borta.

Jag vet inte vart
hon har tagit vägen.
Jag vet knappt vem hon var.

Hon var vacker,
det är iallafall säkert.

Hennes leende klädde henne,
och passade så bra ihop
med hennes tunna sommarklänning.

Jag vet inte varför hon log.
I hennes ögon döljdes något
oläsbart.

Allt jag vet är
att du älskade henne

Du håller
ett krampaktigt
tag om min själ,
som om du vore
rädd att förlora
mig.

Trots att
det var
du som gick
din väg.


Och ditt farväl ekar
fortfarande mellan mitt
hjärtas kala väggar.




(Du var min största inspirationskälla. Tack D.)