Sitter och lyssnar på ljudet av regn på RainyMood  samtidigt som jag sitter och läser i min diktsamling av Bruno K. Öijer som jag fick av mamma i julas. Älskar hans absurda och ibland perversa sätt att skriva. Poesi som många inte fattar någonting av. Ännu mindre förstår det vackra i. Jag struntar i det faktsikt. Jag tycker det är bland det vackraste jag har läst. Även om jag är lite språkhitler och tycker att man ska skriva med sig, de och dem så förlåter jag honom. För det är så vackert. Tänkte ge er en dikt med honom och så får ni själva bedömma vad ni tycker.

Flickan

Värmen
lukten av avgaser
och matrester
tränger in från gatan
och hon håller armarna över täcket
stäcker ut dom rakt framför sej
och morgonljuset kommer åt
trär på henne ett tunt linne
genom tyget syns
fläckarna i hennes hud
avlånga ärr
från män med plånböcker
män som stigit av i hettan
ute på flygplatsen
och redan tänkt ut i vilka ställningar
dom ska vittja henne på liv
redan i tankarna kastat
sina krokar och drag genom hennes kropp
och kunna slappna av igen
ägnat sig åt något annat
öppnat en tidning
känt ett stort lugn inom sig.