Liten flicka leka stor.

Hon försöker dölja sina sorgsna ögon
för världen genom att blunda.

Långt där bakom allt smink, löshår och
skyhöga klackar.

 Långt bakom de höga skratten,
de glamourösa festerna och vackra människorna.

Dolt bakom det känslolösa sexet med främlingar
och de tomma vinglasen i skåpen.

Där är hon fortfarande den lilla flickan
som inte fick den my little pony som
hon önskade sig.


Vem kan läka ett brustet hjärta?

Du som alltid hade lösningar
till mina problem, med ditt leende
som fungerade som lyckopiller och
med dina kyssar som förseglade mina
sår.

Du bröt ner mig på värsta
möjliga sätt.
Och inga plåster eller piller
kan hjälpa mig nu.

Men jag antar att man inte kan
läka ett brustet hjärta.

Du är inte som mig. Jag är förlorad på ett helt annat sätt.

Sitter och lyssnar på ljudet av regn på RainyMood  samtidigt som jag sitter och läser i min diktsamling av Bruno K. Öijer som jag fick av mamma i julas. Älskar hans absurda och ibland perversa sätt att skriva. Poesi som många inte fattar någonting av. Ännu mindre förstår det vackra i. Jag struntar i det faktsikt. Jag tycker det är bland det vackraste jag har läst. Även om jag är lite språkhitler och tycker att man ska skriva med sig, de och dem så förlåter jag honom. För det är så vackert. Tänkte ge er en dikt med honom och så får ni själva bedömma vad ni tycker.

Flickan

Värmen
lukten av avgaser
och matrester
tränger in från gatan
och hon håller armarna över täcket
stäcker ut dom rakt framför sej
och morgonljuset kommer åt
trär på henne ett tunt linne
genom tyget syns
fläckarna i hennes hud
avlånga ärr
från män med plånböcker
män som stigit av i hettan
ute på flygplatsen
och redan tänkt ut i vilka ställningar
dom ska vittja henne på liv
redan i tankarna kastat
sina krokar och drag genom hennes kropp
och kunna slappna av igen
ägnat sig åt något annat
öppnat en tidning
känt ett stort lugn inom sig.


03.42

Du ligger en meter ifrån mig

Men jag kan inte nå dig.

Min blick vandrar på din

Kropp som mina händer

Vill smeka.

 

Du sover

Och det kanske är

Bäst att du inte ser mig.

För ett brustet hjärtas tårar

Vill ingen se.

 

Du förstår inte att detta är farväl.

Vi kommer dö inatt

Och när morgonen kommer

Har vi blivit

Du och jag.


Nattliga syndare.

Med en blick som avslöjar en flaska rödvin
och händer som söker efter närhet,
kom du hem till mig inatt.
Bad om förlåtelse för ord du slängde som
käftsmällar och
ursäktade dig för fraser du aldrig sa.

Du tog min hand i din och sa
du var bara min inatt.

Men vems är du alla de andra
nätterna i år?


Det spelar ingen roll vem du varit.

För allt du hatar hos dig.
För allt du skäms över.
För allt du är stolt över.
För allt du vill dölja.
För allt du vill visa upp.
För allt som inte blev som det skulle.
För allt du är.
För allt du vill vara.

Förlåt dig själv.

/ Jonas Gardell.

Au revoir Sophie.

På en busshållplats
i stan väntade jag
på dig.

Väntade på att du
skulle springa efter
mig och säga att
allt var ett misstag
innan min buss
kom och jag åkte för
att aldrig se dig igen.

Jag blundade och försökte
hålla värmen med händerna
i jackfickorna.
Då hittade jag beviset
att du redan tagit farväl.

En lapp.

Ett Avsked.

"Au revoir Sophie"

En älskare utan namn.

Jag lärde mig aldrig
hans namn. Det var
bara någon som botade
min ensamhet för
en stund.

Vi älskade hela natten
på skrynliga lakan.

Hud mot hud.

När han gick gav
han mig en papperslapp
med hans nummer och jag
lovade att ringa.

Jag satte lappen på kylskåpet
bland de andra jag fått
från hjärtan jag krossat

Call me heartbreaker.

Jag lärde mig aldrig hans namn, och jag bara fortsatte kalla honom för Baby.


Lilla Flicka.

Lilla flicka, vart ska du gå?
Med dina fina skor och tunna klänning.
Dina målade läppar får ditt ansikte att åldras.

Lilla flicka, vem ska du möta?
Dina ögon glittrar förväntansfullt
och du nynnar på en sån lycklig
melodi.

Lilla flicka, vad tänker du på?
Låt dig inte luras av charmiga
leenden och vackra ord.
De vill bara åt ditt hjärta.

Lilla flicka, när kommer du hem?
Det börjar bli mörkt och månen
är snål med ljus ikväll.
Han gjorde väl dig inte illa?

Lilla flicka, vad har du gjort?


Skådespel för ett brustet hjärta

Trottoaren är scenen
för vårat drama.
Gatlamporna blir
våra strålkastare.

Till vår tragiska
dialog mellan
vi älskande.

Vår publik törstar
efter blod.
De törstar efter
ett brustet hjärta.

Du gör din sorti
med elegans som
alltid och
lämnar mig ensam
kvar i den enkla
lampans sken.

Du blev övertygad
av mitt spel att
jag älskade dig.
Men min kärlek till
den andra var större.

Och ditt hjärta krossades inför en jublande publik.

De säger att det är svårt.

De säger att
det är svårt att
se in i ögon som
är dränkta i sorg.

Så jag blundar.

De säger att
det är svårt att
prata med någon
som har spruckna
ord.

Så jag håller min mun stängd.

De säger att
det är svårt att
älska någon som
mig.

Jag vet, så jag har slutat hoppas.

När du försvinner, tar du mig med då?

Väskan stod i hallen,
och jag visste
vad jag hade att vänta.

Vi låg i sängen
och jag höll om
dig så som om jag
hade kunde hindra
dig från att lämna
vårat lilla paradis
bland skrynkliga lakan
och naken hud.

Det här skulle
vara sista gången
jag skulle få känna
din orakade haka
mot min kind.
Aldrig mer skulle
jag få se dig le
när du ser mig
vakna.

Jag blundade hårt
och försökte förlänga
denna stunden.
Bara så den blev lite längre.

Bara så den varade för evigt


Ett tappert försök att rädda en förlorad.

Jag trodde verkligen att jag

skulle kunna rädda dig,

och tro mig, jag försökte verkligen.



Men dina ensamma ögon förblev

lika ensamma.

Och ditt leende som brukade värma

mig på vinterkvällarna, svalnade.



Tysnaden skriker så hjärtskärnade

sen ditt skratt tystnade.



Men jag antar att det är svårt

att rädda någon om man inte

vet vad man räddar dem från


Du kanske inte borde ha litat på mig

Ibland undrar jag
om det var mitt
fel att du gick
itu.

Jag kanske kunde
hållt dig hårdare,
så du inte gått
i så många bitar.

Jag kunde kanske ha
kysst dig,
så att du blev lika
levande som du var.



Jag kanske inte borde
vänt om och gått,
när ditt blödande
hjärta låg i mina
händer.


Att vakna ur en mardröm

Om man håller för ögonen och räknar till tio så ska det hemska försvinna.


Ett
Två
Tre
Fyra
Fem, sex
Sju
Åtta
Nio

T I O !


Nej.

Det är fortfarande kvar.
Jag kan fortfarande känna honom innuti mig.

Jag har inte tid med ett brustet hjärta.

Det passar sig inte nu.



Inte idag.

Inte denna veckan.

Inte denna månaden.



Kom tillbaka om något år.



Då har det nog slutat göra ont

Döden inträffade någonstans mellan kärleken och hatet.

Hon är borta.

Jag vet inte vart
hon har tagit vägen.
Jag vet knappt vem hon var.

Hon var vacker,
det är iallafall säkert.

Hennes leende klädde henne,
och passade så bra ihop
med hennes tunna sommarklänning.

Jag vet inte varför hon log.
I hennes ögon döljdes något
oläsbart.

Allt jag vet är
att du älskade henne


Jag har inget skydd mot ditt eko.

Du håller
ett krampaktigt
tag om min själ,
som om du vore
rädd att förlora
mig.

Trots att
det var
du som gick
din väg.


Och ditt farväl ekar
fortfarande mellan mitt
hjärtas kala väggar.




(Du var min största inspirationskälla. Tack D.)


Vem räddar prinsessan om prinsen försvinner?

När jag snubblar
och faller över mina egna lögner,
så fångar du mig.

När jag drunknar
i min ångest,
drar du mig upp och hjälper
mig andas.


Men jag kan inte låta bli att undra;

Vem kommer rädda mig
när du krossar mitt hjärta?


Tidigare inlägg



RSS 2.0