Försök älska med hjärtat istället för ögonen

Älska mig för den jag är,
inte för den jag borde vara.

För älskling,
jag blir inte en bättre person
av längre ögonfransar eller
smalare lår.

(Du tycker bara det
är lättare att leva
med mina brister ifall
de inte syns på utsidan.)


Vart tog vi egentligen vägen?

Vi som brukade ligga och
viska hemligheter till varandra,
uppe på mitt tak
samtidigt som vi såg solen gå ner
borta vid träden.

Skratten som vi flätade
ihop av något oförståerligt
för andra.
Men alldeles glasklart
för oss.

Som vi kämpade,
för att inte låta den andra
falla ner igen.
Blod, svett och tårar,
var det värt allt vårt slit?

Du och jag,
jag och du.
Vi.
Vart tog vi egentligen vägen?


Slott av sand och floder av tårar.

ag saknar tiden när vi var små.
När vi lekte på gräsmattan.
(Skrattandes)

Eller när vi byggde
slott av sand och grävde
floder där vi hällde vatten
från våra hinkar.
(Fortfarande skrattandes)

För de enda slotten som finns nu
är byggda av luft och lögner,
och de enda floderna som rinner
nu är tårarna från ett brustet hjärta.

Pappa, du ska inte se mina tårar.

Lyckade döttrar är
lyckliga och söta.

(De gråter inte
sotade tårar
eller
kräks för
ångesten blir
för mycket.)


Hämta inte mig
i min ensamhet
Jag gömmer mig
för jag misslyckas.


Jag vill bara göra dig stolt pappa.

Verkligheten dödade min poet.

Hans vackra sammetslena ord,

som brukade vagga mig till sömns,

har slutat klinga i mina öron.



Verklighetens hårda grepp

fick tag i dem

och krossade dem till kristaller.



Kristaller som jag kastade

upp mot himlen och de fastnade.



Kristallerna som blev stjärnor,

på den mörkaste delen av himlen.

De ger hopp till de vilsna

själar som vandrar på jorden.



Men utan sina ord,

tynade min stackars, stackars,

älskade poet

bort.



Innan någon märkte att han var borta


Trapped in the city who killed us.



Vi är fast i staden som blev vårt slut.
Staden med för många möjligheter.
Så att vi glömde bort 
vad som var äkta.

Vi glömde bort varandra.


Behåll din tomhet


Älskling, var tyst.
Låt tystnaden tala för sig själv.

Den svider,
men det är bättre
än dina tomma ord.

Gav jag dig alla mina stjärnor?

Varje gång ett hjärta
krossas, tänds en stjärna
som hopp om något bättre.

Jag satt i fönstret inatt
och räknade stjärnorna.
Ettusenett, ettusentvå.
Det pågick i en evighet.

Och jag undrade vilka stjärnor
som var mina.

Lyssnar på Debussy och tänker tillbaka

Kommer du ihåg den natten?

När det var bara du, jag och tonerna
av ett piano.
Kan fortfarande se dina mörka ögon,
och alla hemligheter du döljer bakom dem.

Och det var någonstans där.
Någonstans i de mystiska ögonen, stämningen
och inte minst närheten av dig,
som jag föll handlöst.

Kommer du ihåg den natten?
Jag glömmer den aldrig.

Jag borde inte vara vaken.

Jag försöker se det
vackra i spegeln.
Men allt jag ser är
sprickor och trasiga
drömmar.

Men det är bara jag som
ser det trasiga.
För omvärlden är det dolt
av falska leenden och
alldeles för mycket smink.

Jag försöker se det vackra.
Men allt jag ser är mig själv.

I guess you're nothing other than a misstake.


I guess that I made a misstake when I fell in love with you


Låt mig släcka varje stjärna.

Inatt vill jag riva ner hela himmeln.
(Plocka ner varenda stjärna)

För jag kommer ihåg när vi låg i gräset
den sommaren och tittade upp.
"Jag tänder stjärnorna för dig"
sa du.

Men du glömde släcka när du gick


Dejt med kudden blir det snart. Sk

-7ce3acd8e21dd13db673de3b9ee7a66.png

Dejt med kudden blir det snart. Ska göra som min ena kisse och sova lite. Dock har min bebis sprungit bort, och vi tror han är död. Lite ledsamt, det var ju min bebis! Men iallafall, jag ska sova. Ska upp tidigt imorgon och spendera dagen i karlshamn. Får mobilblogga så ni får veta vad jag gör. God natt.


Ge mig en kompass, jag är så vilse.

Älskling, jag behöver tid.
Tid att hitta mig själv,
och vem jag egentligen är.

För du kan inte älska mig
för den jag är,
om jag inte vet själv
vem jag är

Tell me darling.

Säg mig,
är det ungefär
nu jag ska falla
handlöst för dig?

Falla mot en bottenlös
avgrund kallad
k ä r l e k e n?

Poetri som fastnar.

Mormor kom precis med en diktsamling och visade mig. Jag läste lite i den och blev helt kär, jag älskar verkligen poetri. Diktsamlingen var av Maria Wine, och jag älskar henne sätt att skriva. Jag ska visa er en dikt som fastnade på mig, som är så klockren så att man inte kan låta bli att tycka om den.


Mest död är den som nyss har dött
just i detta förvirrande ögonblick
då livet hos den levande
och minnet kring den döde
drabbar ihop
då orden ä r och v a r
ännu inte har hittat sina rätta platser

Maria Wine

Älskling, låt oss blunda för en stund.

Älskling, låt oss blunda för en stund.
Vila ögonen och känna lugnet smeka över oss,
fläta samman våra andetag och få våra
hjärtan att slå i takt.

Tar mig till en värld där jag kan tro att
verkligheten bara är en hemsk mardröm.
Älskling, låt oss somna och glömma

Aldrig så lägligt.

Regnet har aldrig fallit så
lägligt som det gör nu.
För jag behöver vatten som
sköljer bort skammen
du lagt på mig



Jag väljer någon annan.

Det är natt, och som vanligt börjar jag fundera på natten.  Jag väljer att vara ensam, när hela min kropp och själ skriker efter närhet. Jag väljer tystnad, när hela mitt huvud är sprängfyllt med ord.  Jag väljer glömska, fast jag vill bevara varenda minne jag har.  Jag väljer någon annan, när mitt hjärta skriker efter dig.

This very moment.



Just den här studen hatar jag.
Stunden då jag inser hur fel jag har haft och
hur lurad jag har blivit.
För ännu en gång föll jag för ett farligt leende.
Ännu en gång sprack mitt hjärta lite till.


Tidigare inlägg Nyare inlägg



RSS 2.0