Hans vackra sammetslena ord,

som brukade vagga mig till sömns,

har slutat klinga i mina öron.



Verklighetens hårda grepp

fick tag i dem

och krossade dem till kristaller.



Kristaller som jag kastade

upp mot himlen och de fastnade.



Kristallerna som blev stjärnor,

på den mörkaste delen av himlen.

De ger hopp till de vilsna

själar som vandrar på jorden.



Men utan sina ord,

tynade min stackars, stackars,

älskade poet

bort.



Innan någon märkte att han var borta