Vi som brukade ligga och
viska hemligheter till varandra,
uppe på mitt tak
samtidigt som vi såg solen gå ner
borta vid träden.

Skratten som vi flätade
ihop av något oförståerligt
för andra.
Men alldeles glasklart
för oss.

Som vi kämpade,
för att inte låta den andra
falla ner igen.
Blod, svett och tårar,
var det värt allt vårt slit?

Du och jag,
jag och du.
Vi.
Vart tog vi egentligen vägen?