Jag läser tidiningen varje dag. Tycker om att vara underrättad om vad som händer och bygga på min allmänbildning. Idag läste jag en debattartikel som utan tvekan hamnar på min topp tre lista över artiklar över huvudtaget. Debattartikeln handlar om duktiga och ambitiösa tjejer, såkallade "Prestationsprinsessor".

Jag hoppas att majoriteten av Sveriges befolkning på ett eller annat sätt läser denna artikeln. För det är dags att människor börjar förstå, inte minst de såkallade prestationsprinssesorna, att det är inget fel att vara duktig. Det är absolut inget fel i att ha ambitioner. Det är faktiskt det som tar oss framåt i livet. Våra ambitioner.

Sen jag var liten har jag alltid varit mycket ambitiös med mitt skolarbete. Har alltid siktat högt. Ja, man kan säga att jag alltid har siktat högst. När jag blev äldre och började få betyg på mina arbeten då siktade jag ännu högre. Om det ens var möjligt. Ett godkänt var inte okej i min värld. Ett väl godkänt var väl helt okej, men det som egentligen bara fanns för mig var ett mycket väl godkänt. Jag har alltid fått höra att jag måste sänka mina krav. Att det är lugnt att få lägre betyg. Jag förstår inte riktigt hur man tänker då. Om jag kämpar för att få höga betyg och har det som en ambition, ska jag då lägga ner den och bara bli medelmåtta?

Vi borde uppmuntra varandra till att vara duktiga. Att prestera bra och utmana oss själva. Men det är få som finner motivationen till att verkligen prestera och sätta mål. För vad får vi ut av det? Vart är den positiva feedbacken till tjejer som anstränger sig. Vem puschar dem framåt så de orkar med sina duktiga prestationer? 

Varför är det inte okej att ha höga mål? Är det inte okej att utmana sig själv för att utvecklas? Måste man nöja sig med att vara medelmåtta när man vill vara bäst?

Jag antar att jag är en av de mytomspunna prestationsprinsessorna.

Artikeln kan ni läsa HÄR.