Känslor i en glaslåda.



Jag fick höra av min mamma idag att hon inte orkar med mig. Det gör ont att höra det. Många personer orkar inte med mig och bryter kontakten, det har jag lärt mig att leva med. Men när ens mamma säger det, då gör det ont.
Det känns som jag kämpar för ingenting. Allting som jag tidigare har känt att det är värt att kämpa för är borta. Eller så känns det meningslöst.

Har nog aldrig känt mig så ensam som jag gör just nu. Vet inte om det är jag som skjuter undan folk, eller om det är dem som skjuter undan mig. Jag känner mig fången. Ibland tänker jag de där förbjudna tankarna om att ta mitt liv. Eller ja, ganska ofta faktiskt. Men jag brukar hålla det för mig själv. För jag sårar de jag bryr mig om när jag säger det. Förstår inte varför. Det är enkelt att säga 'jag finns om du behöver prata'. Men jag undrar hur många som egentligen menar det. Hur många är beredda att höra svarta,svarta tankar om död, sorg och ensamhet. Jag vet svaret. Ingen är beredd. Därför är jag tyst.

 


Fan va löjlig jag känner mig.

Du är det finaste jag vet.


Dear diary?

Min värld börjar falla ihop totalt nu. Mina föräldrar klarar inte av mig, mormor klarar inte av mig, vänner klarar inte av mig. Den enda som kan stå ut med mig är mig själv. Jag vet inte om jag borde få ihop pengar på något sätt och flytta till ett eget ställe. Där jag inte stör någon. För jag klarar inte se besvikna ansikten mer. Jag vill inte vara den som orskar allting. Jag vill inte vara allas börda. Detta börjar kännas mer som en dagbok än en blogg för mig. Borde kanske göra den privat. Så bara jag kan se den.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet att jag inte borde vara såhär. Jag vet att jag är ett misstag.


Förstår inte hur jag kunde tro på dina tomma ord.



Jag borde glömt dig i somras.


Idag är en sån dag


som jag bara vill ge upp.
För det handlar inte om att leva livet längre. Det handlar om att
ö v e r l e v a.


Stop playing games with my heart.

Nu är jag trött på alla spel och lekar. Det är dags att du gör klart för dig själv vad du känner och börjar visa det.
Visa ditt intresse eller förlora mitt.


Det handlar om ditt liv.

Jag har läst denna text innan, och jag blir lika tagen av den varje gång.
Offra några minuter för att läsa den.



Det handlar om att hålla andan när man är 10 kilometer under vattenytan, då det är helt mörkt överallt och änglarna i dina drömmar inte kan rädda dig. Det handlar om att kunna simma .. även om man dras ner i djupet fortare än bilar susar fram på motorvägen. Det handlar om att kunna överleva när hela världen försöker krossa dig.

Som när man går förbi mcdonalds och känner att man bara måste ha en hamburgare. För att sedan gå in till närmaste grannen h&m ochupptäcka att man gått upp ännu en storlek och de trådsmala modellerna på reklamaffisherna tittar på dig. Och skrattar. Det är då du blir trampad på tårna.

Och sedan kommer sparken i magen när du får redan på att dina föräldrar ska skiljas fastän de varit gifta i 15 år och brukade säga att de älskade varandra. Då du ser din nioåriga syster gråta för att hon tror det är hennes fel, för att hon tjatade för mycket om att hon ville ha en ny barbie. Men du, du ville bli som en barbie. Lika smal, lika blond och lika ytlig. Och du slutade äta och slutade skratta. då kan man känna revbenen knäckas.

Man vill bli fotomodell och är redo att göra precis vad som helst, till och med ligga med den där äckliga fotografen som lovar dig berömmelse. Du har ju så fina (silikon)bröst. Man viker ut sig för att smaka på verkligheten. För att bli känd. Men det enda man får tillbaka är runkande tonårskillar som ser din bild på slitz-omslaget .. och tycker du är skitsnygg. Som är berädda att betala tior, bara för att slänga dig i paperskorgen om någon månad. Sen är du bortglömd. Och håller på att kvävas.

Sen rear lindex ut blonda hårfärger för att skapa ett tryggare samhälle.   Affärerna säljer bara massa light-produkter och man får reklam för viktväktarna i brevlådan fastän man knappt väger furtio kilo. Och tv visar sexsåpor på bästa sändningstid och gratis porr finns tillgängligt dygnet runt på betalkanaler, även för de minsta barnen. De nya tidens barnprogram: se Linda Rosing operera sina läppar. Och alla bryr vi oss, alla sitter vi bänkade och njuter. För, nu har vi dragits så djupt ner under ytan .. att vi är nära att drunkna.


För vi lärde oss aldrig att simma.
Vi lärde oss att vara perfekt.

Du är det finaste jag vet.

Jag vet inte vad mer jag ska säga. Du gör mig glad. Telefonsamtalet inatt gjorde mig glad. Jag känner mig så löjlig för jag blir salig varje gång jag hör dig. Bara fylls av någon varm mysig känsla inombords. Jag antar att jag inte kan göra mer än att säga att jag tycker om dig. Lämna mig inte igen..


Jag håller dig borta för att jag tycker om dig.

Jag har sagt det innan och jag säger det igen. Ett av de bästa sätten att vakna är att väckas av soluppgången eller solljus. Det var hur jag väcktes imorse. Låg kvar i sängen en bra stund och konstaterade att allt som fattades var någon som låg bakom och höll om mig. Det är lite tragiskt. Allt jag upplever som bra och underbart, det anser jag skulle vara ännu bättre om någon var där med mig.

Borde jag bli orolig för mig själv?

Troligtvis inte.  Varför ska man alltid vara så beroende av någon annan. Jag har lärt mig ändå sen jag var liten att man inte ska lita på människor. Det lärde jag mig den hårda vägen. Så jag lärde mig att leva själv. Låter dumt att uttrycka sig "leva själv" när jag är så pass ung som jag är. Men det var det jag fick göra. För jag har nog aldrig känt att jag litar till 100 % på en annan person. Jag utgår när jag träffar en ny människa att den kommer göra illa mig så fort jag får chansen.

Jag blir orolig för mig själv.
Allt jag gjorde var att väckas av en soluppgång.





I guess it's easier to be blonde





Saknar tiderna då alltid var så bekymmerslöst. Kanske var det enklare att vara blond. Folk såg en mycket lättare iallafall då.  På något sätt blandades man inte in i mängden. Jag tyckte om det. Jag tyckte om att få uppmärksamheten. Kalla mig attentionwhore, men det är underbart att veta att folk vänder blicken efter en.
Ibland undrar jag om man skulle börja slita på håret igen. Inte superblond. Men iallafall jordgubbsblond/ljusljusbrun. Jag vet att Boston skulle tycka att den idéen var skitbra.
Ibland undrar jag om det skulle bli bättre om jag tog ur mina piercingar och bytte stil. För min stil nu är tveksam för många. Usch, varför tänker jag så mycket på vad andra vill och inte vad jag själv vill.
För det är ju faktiskt det som spelar roll. Hur JAG ser mig själv.
Men för att citera mig själv:

"Jag försöker se det vackra, men allt jag kan se är mig själv."


Ni ser det verkligen inte.

Jag kvävs i den här jävla lägenheten. Ni ser det verkligen inte hur fan mycket jag trycks ner. Dra åt helvete allihopa. Den dagen ni fattar vad ni gjort mot mig. Den dagen är när ni lägger rosen på kistan.

I came for you.


Får inte ut dig ur mitt huvud. Is it ment to be?
Borde vi laga vårt trasiga förflutna och göra det vackert igen,
eller borde vi bara släppa och vara glada för det vi haft..


Perfectly.

'The spaces between my fingers
Are right where yours fit perfectly'


I think i've fallen in love with my past.

Det är inte förrens nu jag faktiskt
förstår hur nära du har kommit mig.
Och det är inte förrens nu jag förstår
att det är dig jag behöver.


When does a broken heart stop hurting?



Usch. Alltid när jag får tid över så tänker jag.
Jag känner mig löjlig som känner såhär, trots att det har gått flera månader.
Men jag har aldrig slutat sakna, och jag undrar om du någonsin har saknat mig såsom jag saknar dig.

Troligtvis inte.


Jag försökte vara som alla andra, mamma. Jag försökte verkligen.

M e n   j a g   t r o r   j a g    g j o r d e   f e l .


A smile to die for.

Jag får väl först börja med att be om ursäkt för mitt ytterst dåliga uppdatering. Eller ja, det är min blogg jag bestämmer när jag ska skriva, men iallafall.

Det har varit så kaos för mig så jag har varken viljat eller orkat att skriva. Nyårsnatten för mig var så satans förvirrande så den snurrar fortfarande. De följande dagarna var ju inte mindre komplicerade. Det har skakat om hela mig lite. Och jag har kommit till insikt att alla de här personerna som har skakat om mitt liv nu dessa dagarna, de är egentligen bara substitut. En fyllnad för något annat. Något som jag förlorade för ett tag sen och som fortfarande gör ont. (Jag gråter bara jag tänker på det)



Maybe it's time to move on.

Natthimlen lystes upp av hundratals glittrande fyrverkerier
. Ljuset lyste upp även mig i min svarta nyårsklänning och
 mitt ansikte med den ensamma tår som dalade ner för kinden.
Det var så vackert. Jag ville verkligen njuta.
Men allt som fanns i mitt huvud, det var bara du.



Gott Nytt år Sötnos.
Jag saknar dig.





Att tro eller inte tro på människorasen.

Ibland vill jag verkligen tro på allt som sägs. Jag intalar mig själv att varje stavlelse, ord och mening människor säger till mig är bara en ärlig sanning. Att det inte finns några lögner eller spel. Många har kallat mig blåögd. Inte för att min färg på ögonen just är blå, utan för att jag är så naiv.
Jag tror på människor för lätt.

Jag har alltid sett det som något bra. Att jag kan se det bra i varje människa. Men jag har upptäckt att det bara skadar mig själv. De värsta svinen och idioterna, ser jag som vänliga människor, eftersom jag bara ser deras bra sidor. För vi alla har dem. De syns bara mindre på vissa.

Så jag vet inte riktigt hur jag ska reda ut allt det här. Ska jag börja se de dåliga sidorna hos människor för att jag inte ska fastna för lätt? Borde jag kanske bli mer bitter och tycka att människorasen bara är ett packe idioter?

Nej.

Jag lever kvar i min lilla bubbla. Där det bara finns bra människor. Det skadar ju ingen.
Ingen förutom mig.


Oh, would you save me, sweet prince?

Nu är jag verkligen less på allting. Ingenting känns som det ska.
Jag vill egentligen inte skriva sånt här på bloggen. Detblir för intimt. Men jag har ingen att prata med just nu.
Folk som jag ville tro att jag kunde prata med närsom helst, de verkar försvinna en efter en.
Vänner som man tror alltid ska stanna, ger sig av innan man vet ordet av det. Eller så ändras dem till en helt annan person, så du slutar att veta vilka de är.

Men jag antar att det är såhär livet är. Att det är bara att vänja sig. Det kanske är då man verkligen börjar leva. Då man accepterar att det fuckar ur ibland.

Jag har lust att bara dra någonstans. Dra långt iväg och göra saker jag inte borde. Göra saker som är helt olikt mig. Att för en gångs skull bryta reglerna. För en gångs skull vara utanför min lilla låda.

 F ö r   e n   g å n g s   s k u l  l   l e v a.



Tidigare inlägg Nyare inlägg



RSS 2.0