Nu är jag verkligen less på allting. Ingenting känns som det ska.
Jag vill egentligen inte skriva sånt här på bloggen. Detblir för intimt. Men jag har ingen att prata med just nu.
Folk som jag ville tro att jag kunde prata med närsom helst, de verkar försvinna en efter en.
Vänner som man tror alltid ska stanna, ger sig av innan man vet ordet av det. Eller så ändras dem till en helt annan person, så du slutar att veta vilka de är.

Men jag antar att det är såhär livet är. Att det är bara att vänja sig. Det kanske är då man verkligen börjar leva. Då man accepterar att det fuckar ur ibland.

Jag har lust att bara dra någonstans. Dra långt iväg och göra saker jag inte borde. Göra saker som är helt olikt mig. Att för en gångs skull bryta reglerna. För en gångs skull vara utanför min lilla låda.

 F ö r   e n   g å n g s   s k u l  l   l e v a.