Känslor i en glaslåda.
Jag fick höra av min mamma idag att hon inte orkar med mig. Det gör ont att höra det. Många personer orkar inte med mig och bryter kontakten, det har jag lärt mig att leva med. Men när ens mamma säger det, då gör det ont.
Det känns som jag kämpar för ingenting. Allting som jag tidigare har känt att det är värt att kämpa för är borta. Eller så känns det meningslöst.
Har nog aldrig känt mig så ensam som jag gör just nu. Vet inte om det är jag som skjuter undan folk, eller om det är dem som skjuter undan mig. Jag känner mig fången. Ibland tänker jag de där förbjudna tankarna om att ta mitt liv. Eller ja, ganska ofta faktiskt. Men jag brukar hålla det för mig själv. För jag sårar de jag bryr mig om när jag säger det. Förstår inte varför. Det är enkelt att säga 'jag finns om du behöver prata'. Men jag undrar hur många som egentligen menar det. Hur många är beredda att höra svarta,svarta tankar om död, sorg och ensamhet. Jag vet svaret. Ingen är beredd. Därför är jag tyst.
Du har fel.. Du ringar aldrig mig fast du lovar att gör det om ngt är jobbigt. det känns som du stöter bort mig! Jag har sagt att jag finns här och det menar jag till 80000000000000% jag lyssnar på allt, det vet du också. Det finns ingen som betyder så mycket för mig som du gör. Det vet du. Du är mina andra hälft, det har du alltid varit o det kommer du alltid att vara! <3 prata med mig. snälla. Jobbigt att läsa sånna här saker på bloggen. tänkt dig själv om jag inte pratade med dig utan skrev det så du kunde läsa det precis som alla andra. klart jag blir ledsen över att du mår dåligt. men jag vill att du ska kunna prata med mig som du gjorde innan. glöm aldrig att jag älskar dig!<3
