Att växa ifrån människor och bli andra personer än de vi var, det måste vara en del av livet. För det är något jag tror att alla upplever. Människor som man stod så nära, som man helt plötsligt inser att man inte står så nära längre. Då hela livet vänder sig åt ett annat håll och man vet inte riktigt vart man är på väg.

En del av att växa upp kanske. Lära sig att man ändras. Men jag tror att det mest beror på att man nu som tonåring, eller ja om man är i min ålder, så vill man hitta vem man själv är. Och vilka egenskaper den personer har. I den sökningen så måste man göra vissa uppoffringar. Däribland så måste man offra relationer. Man gör det omedvetet. Människor som var de sista man ville mista, är de första som försvinner.

Men enligt mig så kommer man på ett eller annat sätt tillbaka till varandra om det verkligen var äkta vänskap. Hur annorlunda man än har blivit och hur länge sen det än var man var som närmast. Någonstans så tappar man aldrig det speciella bandet som håller ihop.  Det är de människor man har i flera år efter man vet är äkta.

En tragisk del av att växa upp. Läskigt hur mycket som kan ändras. Men tyvärr är det bara att acceptera. Något annat kan vi inte göra.