Det är iallafall så det känns. En del som jag har hållt riktigt kär i flera månader, ja nästan ett halvår. Men nu är den borta. Död. Jag vet inte om jag borde sörja eller om jag ska inse att det var bäst så. Kanske tog jag själv död på den för min egen del. Ett offer för mitt eget välmående. 

Jag vet inte hur jag känner angående detta. Inte ledsen. Inte glad. Bara.. tom.  Men nej, idag tycker jag inte synd om mig själv. Detta är ett steg åt rätt riktning. Detta är ett steg framåt.