Det är hemskt. Jag kan ligga i min säng, och sen komma på hur mycket jag saknar en viss stund. En speciellt stund, iallafall för mig. Det gör mig galen. Jag vill inte komma ihåg den och allra minst vill jag sakna den. Den är över, förbi, finito. Men det verkar som varken mitt hjärta eller hjärna vill glömma det. Vilket är sjukt jobbigt.  Måste försöka få mig på andra tankar. Måste sluta sakna. Men mest av alla så måste jag försöka glömma honom.