Sitter och kollar på filmen/dokumentären om LW. Kan inte annat än rysa. Både positiva och negativa rysningar. Jag älskar winnerbäck. Hans musik, hans texter, hans röst, allt. Men varje gång jag lyssnar på winnerbäck påminns jag om V. Usch det är inte bra, börjar nästa gråta varje gång. Det är helt otroligt att en människa kan sätta sånna spår.
Måste gå och prata lite med sis sen. Hon förstår mig.

Känns som mina relationer till alla bara rasar som ett dåligt byggt korthus.




Du är resan som jag velat ska ta fart
Du är gåtan som jag aldrig löser klart
Du är början på nåt nytt och nånting underbart
För mig, för mig, för mig