Jag försöker vara stark, det gör jag verkligen. Men det räcker inte riktigt till. Jag känner mig så ensam och övergiven, även fast jag har människor omkring mig. Jag kan inte sluta tänka, tänka på en enskild sak.  Jag får tårar i ögonen och kroppen börjar krampa varje gång det blir för mycket. Jag ska vara ärlig, jag saknar just den tiden mycket, men jag saknar personen ännu mer. Jag försöker ibland att ignorera och glömma, men det är omöjligt. För vart jag än ser så ser jag något som påminner mig, något som får det och göra ännu ondare.
Detta tar min energi, jag töms på allt. Förlåt om jag beter mig som ett svin, men jag försöker bara överleva.


Ett särskilt tack till dig Tiny som står ut med mig, ily.