Ännu en gång så sitter man och väntar på tunnelbanan. Kanske för sista gången, iallafall på den här stationen. Jag vet inte riktigt vad jag ska känna. Jag är hur lycklig som helst men ändå kan jag inte bli mer ledsen. Så mycket som snurrar och jag kan inte riktigt reda ut det. Jag behöver tid för mig själv nu, tid att vänja mig vid ensamheten. Men just nu, längtar jag bara tillbaka till sängen jag just kom ifrån.