Samma gamla jävla vanliga äckliga känsla.
Min värld  är fucked up, jag funderar allvarligt på vad det är som jag lever för.
För som det ser ut just nu, finns det inte mycket.

Jag känner mig så missanpassad, jag är helt borta.
Min högsa önskan är att bara få vara som alla andra. Jag vill bara vara lycklig.
Vet inte hur länge jag har mått bokstavligt talat som skit.


Vart går man när allt man trodde man visste visade sig vara en lögn?