Jag fullkomligt hatar det här. Att vara i skolan när man har ångest är inget kul alls, jag får kämpa för att inte bryta ihop och börja storgråta direkt. Enda anledningen till att jag är i skolan idag är för att vi ska ta foton till lucian idag, och det kunde ju inte varit påå morgonen, nej nej, det ska ju vara mitt på jävla dagen. Jag vill bara försvinna just nu.
Mamma tänker skicka tillbaka mig till bup, visst nu kanske det verkar som jag behöver det. Men det gör jag inte, alla kan inte vara lilla fröken solsken hela tiden.
Jag är van att gråta hela dagarna, jag är van att ingen vilja verka veta av mig, jag är van att vara konstig, jag är van att vara reserv, Jag är van att ha det såhär.

Nej jag vet att inget har ändrats, men varför känns det då som hela min värld rasar samman?
Nej jag vill inte prata om det, jag har inget att säga, allt känns meningslöst.
Jag är skillad verkligen, jag har fel ännu en gång...