Kaos..
Det är det ordet som beskriver min tillvaro bäst just nu. Jag är begravd i arbeten som ska göras. Även om man sitter och pluggar i flera timmar så känns det som det är lika mycket kvar att göra. Jag bryter snart ihop. Jag har sån jävla press på mig själv också att jag måste få minst VG på alla arbeten.  Ett G ser jag som ett IG.. Jag ser allt under VG som ett misslyckande. Iallfall för mig själv. Detta gör att när jag inte riktigt förstår en uppgift men gör den iallafall, får mig att må sjukt dåligt.

Jag ska vara ärlig, jag är rädd. Jag är rädd för att vara dålig, för att vara sämst. Jag är rädd för att inte ha tillräckligt mycket poäng för att komma in på den skolan jag vill.


Det är så mycket känslomässigt nu också. Jag vet inte vem jag är överhuvudtaget. Ja, jag vet det är en jävla tonårs grej, men det är jobbigt. Jobbigt att inte veta vem personen som stirrar tillbaka på dig i spegeln är. Ännu mer jobbigt är det om du inte alls tycker om personen som stirrar på dig. Även här är jag rädd. Jag är rädd för att jag ska förlora människor jag bryr mig om för hur jag ser ut. Jag är rädd att jag inte duger.

Jag är även rädd för att jag fallit för mycket för bejbi. Rädd för att jag ska få en repris på början på året.  Jag saknar så mycket så det gör ont, men jag kan inget göra. Och det gör om möjligt ännu ondare. Jag är rädd, det kanske bara är jag som känner så här. Jag kanske bara överdriver allt som vanligt?



Jag har ingen aning om varför jag skriver detta, men jag måste få ur mig det på något sätt.