Allt rasar samman. Alla murar jag hade byggt upp för att skydda mig själv är sönderbomade och kvar är bara ruiner.
Finns ingen plats i världen jag känner mig trygg på längre. Ingenstans där jag känner mig behövd och ingen plats där jag trivs. Jag vet inte varför så många har fått för sig att jag är stark, att jag fixar det här. Jag är inte stark, jag fixar verkligen inte det här. Jag har lust att ta den fega vägen ut, att bara dö utan att lösa problemen. Just nu har jag ingen ork till att lösa problemen. Och då är den fega vägen väldigt lockande.
Det är svårt att förklara hur det verkligen är att leva såhär. Jag tror ingen riktigt förstår.
Jag skulle kunna ge vad som helst bara för att bli lycklig.


Men det kommer inte bli så, jag ger upp.