Saknar tiderna då alltid var så bekymmerslöst. Kanske var det enklare att vara blond. Folk såg en mycket lättare iallafall då.  På något sätt blandades man inte in i mängden. Jag tyckte om det. Jag tyckte om att få uppmärksamheten. Kalla mig attentionwhore, men det är underbart att veta att folk vänder blicken efter en.
Ibland undrar jag om man skulle börja slita på håret igen. Inte superblond. Men iallafall jordgubbsblond/ljusljusbrun. Jag vet att Boston skulle tycka att den idéen var skitbra.
Ibland undrar jag om det skulle bli bättre om jag tog ur mina piercingar och bytte stil. För min stil nu är tveksam för många. Usch, varför tänker jag så mycket på vad andra vill och inte vad jag själv vill.
För det är ju faktiskt det som spelar roll. Hur JAG ser mig själv.
Men för att citera mig själv:

"Jag försöker se det vackra, men allt jag kan se är mig själv."