Ibland vill jag verkligen tro på allt som sägs. Jag intalar mig själv att varje stavlelse, ord och mening människor säger till mig är bara en ärlig sanning. Att det inte finns några lögner eller spel. Många har kallat mig blåögd. Inte för att min färg på ögonen just är blå, utan för att jag är så naiv.
Jag tror på människor för lätt.

Jag har alltid sett det som något bra. Att jag kan se det bra i varje människa. Men jag har upptäckt att det bara skadar mig själv. De värsta svinen och idioterna, ser jag som vänliga människor, eftersom jag bara ser deras bra sidor. För vi alla har dem. De syns bara mindre på vissa.

Så jag vet inte riktigt hur jag ska reda ut allt det här. Ska jag börja se de dåliga sidorna hos människor för att jag inte ska fastna för lätt? Borde jag kanske bli mer bitter och tycka att människorasen bara är ett packe idioter?

Nej.

Jag lever kvar i min lilla bubbla. Där det bara finns bra människor. Det skadar ju ingen.
Ingen förutom mig.